freedomwings

Första gången jag såg dej, var en sen kväll i juli. Kvällssolen lös upp ditt ansikte, och jag tappade andan för en kort stund. Det kändes som om du var ett vackert ögonblick, och minsta lilla rörelse från mej skulle få dej att försvinna. Jag hade fel. Du var verklig. Och du var så vacker, med den gamla skjortan och den slitna gitarren i händerna. Jag minns att du skrattade med dina vänner, och jag vet att jag älskade dej från den stunden.

Andra gången vi sågs var den fjortonde augusti. Jag var berusad i ett hus hos någon jag knappt kände. Den svala nattbrisen utomhus lockade mer, och när jag steg ut på altanen så stod du där och såg upp mot stjärnorna. Du hörde hur mina fötter fick träplankorna under mej att knarra och vände dej om. "Hej", sa du med din fina röst. "Jag heter Sam". Det var som om små, små fjärilar flög omkring i hela kroppen på mej. Jag log. Du log.

Tredje gången vi sågs var redan nästa helg. Du satt i parken med dina vänner, du spelade så vackert på den där slitna gitarren. Håret var uppsatt i en slarvig svans, och en hårlock lekte oförskämt med ditt ansikte. Sedan sjöng du, med den finaste rösten i världen. Så fort du såg mej, log du med ditt sneda leende men fortsatte att sjunga och spela. Jag undrade om du var på riktigt. Hur kunde du vara på riktigt? Du var så perfekt.

Fjärde gången var i slutet på månaden. Du sa att du hade en överraskning, du sa att det bara var till mej. Vi träffades en kväll nere vid stranden. Jag såg en brasa, och jag såg dej sitta bredvid. Du reste dej upp och kramade om mej. Din parfym hade en svag doft av kanel. Ditt långa, mörka hår hade perfekta lockar som ramade in ditt ansikte, och dina ljusa ögon speglades av eldens lågor. Du tog mina händer i dina och kysste mej varsamt på läpparna. Det kändes som någon sköt fyrverkerier i hela min kropp! Jag visste då att jag skulle göra allt för dej. Allt.

Femte gången var i september. Den fjärde september. Du frågade om jag ville bli din. Ett "ja" har aldrig känts så rätt. Ett "ja" har aldrig känts så otillräckligt. Jag ville vara din förevigt, jag var säker. Den natten var vi med varandra för första gången. Du var så fin. Så underbar. Dina läppar lekte på min kropp och du sa att jag var vacker. Jag vet att jag låg vaken länge den natten, sent in på morgontimmarna. Bara såg på dej när du sov. Min perfekta, perfekta Sam.

Sjätte gången vi sågs, var en fredag i september. Du tog min hand, och vi gick genom stan. Jag var fulländad, jag log mot dej och jag log mot världen - ni båda log tillbaka mot mej. "Sam?" sa jag försiktigt. Du stannade upp och tittade frågande på mej. Jag granskade ditt ansikte, jag älskade allt. Till och med det lilla ärret du hade på underläppen. "Tack för att du finns" fortsatte jag och kysste din kind.

Sjunde gången kändes som en höstdag. Vi åt ute och blev mer berusande än vi tänkt. Jag var så stolt över att vara nära dej. Jag skulle hämta påfyll när en berusad äldre man ställde sej ivägen för mej. Han log och sa att jag var vacker och att jag borde följa med honom hem. Jag tackade vänligt nej, och han frågade om han i alla fall fick ge mej en kyss på handen. Han tog tag i min handled och kysste. Han tackade och ville ge mej en kram med. Jag hann egentligen inte reagera på vad som hände näst, men jag vet att du plötsligt stod mellan oss, och med ett kraftigt knytnävslag hade du fått ner den äldre mannen på marken. Du skrek "Nästa gång öppnar du inte ögonen". Det var då allt blev fel.

Åttonde gången var i början av oktober, jag ville överraska dej i din lägenhet. Dörren stod låst, men jag hade ändå en nyckel som du gett mej. Jag minns hur jag låste upp dörren och skulle skynda in, jag var ivrig. Jag vet att jag såg dina skor i dörren... De slita kängorna. Och din skinnjacka. "Sam?" frågade jag, men fick inget svar. I vardagsrummet var du inte, och din dörr till sovrummet stod på glänt. Där, på sängen låg du. Först trodde jag att du sov, men märkte snabbt att något var fel. Det låg en spruta på marken och jag såg ditt blålila armveck. Jag var inte dum. Jag ringde till ambulans så fort jag kunde, och stannde vid din sida tills de kom. Jag grät och har aldrig varit så rädd i mitt liv. Min vackra, trasiga Sam.

Nionde gången var på sjukhuset. Du hade tagit en överdos. Jag hade tio stycken röda rosor med mej, som jag försiktigt ställde på bordet bredvid sängen. Du såg så plågad ut där du låg i den vita sängen. "Du får aldrig skrämma mej så" viskade jag. Du stirrade ut igenom fönstret, det regnade. Något var fel med dej, det visste jag. Från den stunden såg jag att något var förändrat. "Sam?" sa jag varsamt. Som om ditt namn också var skadat. Du tittade på mej. "Jag älskar dej" sa jag. Då log du och slöt dina ögon. "Ta min hand", sa du och jag satte mej vid sängkanten och tog din hand. Du var mitt hjärta, och du mådde inte bra. Men jag frågade inte.

Tionde gången vi sågs, var när du kysste min panna och fick mej att vakna. Du var hemma från sjukhuset och jag slängde mej runt din hals. Jag hade stannat i din lägenhet för att vänta på dej. "Åh Sam... Fina, fina Sam. Inget får någonsin hända dej" sa jag medans jag andades in din doft. Jag var naiv, så fruktansvärt naiv. Men du var kärlek för mej. Du var allt. Du var mitt allt.

Elfte gången var nästan november, jag hade gett dej andrum som du bett om. Jag hade frågat hela veckan om du hade tid att ses, även om det bara skulle vara en kort stund, och plötsligt dög det en fredag. Jag kom så fort jag kunde. Du satt i din säng och stirrade ner när jag kom. Jag satte mej bara bredvid. Jag skulle precis dra undan håret från ditt ansikte, när du drog dej undan. "Min pappa dog... I cancern du vet... Det hände för bara en timme sedan..." fick du fram innan du begravde ditt ansikte i dina händer. Jag hörde hur du grät och jag höll om dej. Jag visste hur mycket du älskade honom, jag visste hur mycket han betydde för dej. Mitt hjärta kändes trasigt. "Sam, jag är så ledsen" fick jag bara fram.

Tolfte gången var i mitten av november. Vinterns första snö dalade ner. Jag var i din stad av ren tillfällighet, när jag såg dej sitta i parken med några av dina gamla vänner. Mitt hjärta började bulta snabbare, jag hade varit så orolig. Det var efter begravningen. Vi hade inte setts. Inte pratat. Ingenting. "Sam!" ropade jag, och du reagerade. Du kom fram till mej, gav mej en kyss på pannan och sa att jag var fin. Trots att du betedde dej konstigt, så älskade jag dej. Jag älskade dej så mycket!

Trettonde gången vi sågs var i början av december, du sa att du ville prata. Jag vill också prata. Du hade ringt mej sent om nätterna och pratat om osammanhängande saker, vissa dagar svarade du inte ens. Jag kom hem till dej, till din lilla lägenhet på andra våning, det var kväll och du stod och kollade på stjärnorna när jag steg in. "Jag kan inte vara tillsammans med dej. Inte längre... Jag är ledsen" sa du och vände dej om mot mej. Det kändes som om jag fått en kniv rakt i hjärtat, hela kroppen stelnade och jag kände mej plötsligt så fruktansvärt förstörd. "Prata med mej istället Sam. Jag lovar att ställa upp, jag struntar i att du håller på med..." mer hann jag inte få fram förrens du avbröt mej. Du tryckte upp mej mot väggen, och stod bara några centimeter ifrån mej. "Du kan inte älska det här" sa du innan du vände och gick mot ditt rum. Tårarna brände i ögonen när jag sprang efter. "Jag har älskat dej från första gången jag såg dej och tänker inte ge upp nu!" skrek jag. Tårarna forsade ner och jag har aldrig varit så förstörd i hela mitt liv.

Fjortonde gången vi sågs var vi en stor fest, i början på mars. Det var en stor fest vi båda var bjudna till. Mitt hjärta frös när jag såg dej. Min Sam. Världens vackraste Sam. Du log, och du skrattade. Du upptäckte mej och då vände jag bara och sprang. Jag klarade in av att se på dej. Tårarna brände och det kändes som om mitt trasiga hjärta gått sönder igen. Jag hörde någon bakom mej, och jag hoppades ändå att det skulle vara du. "Stanna" sa du. Din röst värmde hela min kropp. "Jag vet att jag är helt förstörd, du måste också förstå det." sa du, och jag vände mej om och såg på dej. Du såg så trasig ut, men du var vackrare än någonsin. Man såg vid dina kinder att du tappat vikt, och dina ögon hade inte samma glans. Ditt hår hade blivit längre. Ändå gick jag så nära jag kunde och såg in i dina ögon. Jag kysste dej, och du besvarade min kyss. Det var världens bästa kyss, jag önskade att ögonblicket aldrig skulle ta slut. Jag ville aldrig släppa dej. Inte igen.

Femtonde gången var i mitten av mars. Våren började komma, men det fanns fortfarade lite snö som väntade på att smälta bort och ge plats för vårens alla blommor. Jag knackade på din dörr, och du öppnade. Du var förvånad över att se mej, men sedan log du det där sneda, underbara leendet. Jag stod i dörröppningen och drog handen igenom ditt tjocka, lockiga hår. Du såg ut som något från mina drömmar, det hade du alltid gjort. Jag kom in, och vi spenderande en underbar natt tillsammans. Jag kände mej hel igen. Du ville nog vara med mej, trots allt. Jag såg in i dina ljusa ögon när jag låg på ditt bröst i sängen, och undrade vad det var du döljde för mej. Varför berättade du inget. Varför kunde du inte bara sagt sanningen... Min Sam. Det finaste i världen. Jag älskade dej så mycket att det gjorde ont i hela kroppen.

Sextonde gången var dagen då mitt liv tog slut. Det var den tjugofemte mars. Ungefär halv tolv var jag utanför din dörr. Vi skulle iväg till havet, nu när alla isarna smällt. Jag knackade på, och fick inget svar. Märkte att dörren var öppen och steg in. Jag tog av mej skorna ropade efter dej. Gick in i vardagsrummet och möttes av en hemsk syn. Det var en halvtom spritflaska på bordet, det låg ett askfat med gamla fimpar i, det var piller och vitt pulver lite varstans. På soffan såg du. Min Sam. Du såg fridfull ut och jag skyndade fram. "Sam? Sam!?" skrek jag och började skaka på dej. Du rörde dej inte. Jag ringde ambulans, för andra gången sorgligt nog, och berättade läget. Tårarna rann längs mina kinder, och det var som om jag redan visste, långt inne, att du aldrig skulle vakna igen. Jag kysste dina läppar, de var svala. Du var så fantastiskt fin. Jag tog tag i din hand och satte mej ner på golvet bredvid och bara grät. Jag försökte skrika bort min smärta och gråta ut mitt hjärta.



Jag stod vid klipporna, och kände den varma vårsolen mot ansiktet, och den friska och vilda vinden lekte med mitt hår. "Det är dags" var det någon som sa.
Din aska spred vi ut över havet. Det var vackert att se. Jag vet att du sa till mej, en gång innan vi somnade, att du aldrig ville ligga i en kista och låta din kropp förmultna. Du ville att din aska skulle spridas där dina närmaste visste att din själ ville vara. Jag vet hur mycket jag älskade dej just i det tillfället. Du var verkligen så speciell. Jag skulle alltid älska dej. Du var som en dröm. En vacker, sorglig dröm. Men förr eller senare måste man väl vakna, eller hur? Jag hoppades att vart du än var, att du inte var ensam. Du kanske träffat din pappa igen. Jag hoppades verkligen det. Den sista snön hade smält bort, precis som du. Min vackra Sam.