you.
"Känslan av din hud mot min gav mig lyckorus i hela kroppen. Jag låg vid ditt bröst och hörde varje andetag du tog. Jag lät mina händer utforska din kropp på nytt, jag kände varje muskel och beundrade dig i smyg. När jag tittade upp mot dig möttes jag av dina glänsande ögon. Dom var magiska i det dunkla ljuset, och jag avundades dig. Jag drog mig uppåt och kysste dina mjuka läppar, du besvarade kyssen starkt och äkta. Jag ville inte sluta, och det var tydligt att du inte heller ville det. Med en smidig rörelse låg du över mig, och vi såg på varandra. Jag såg dig med nya ögon och allt i den studen var perfekt. I min värld fanns bara du, och endast du. Jag log innan jag kysste dig igen, och all magi tog oss till en annan värld. En värld för bara oss..."
TUMBLR
JAG TÄVLAR!
Jag tävlar på Fokis blogg, om att vinna en Samsung Galaxy Mini, laddad med 1000kr.
Min motivering är följande:
Alla som känner mig, vet att min mobil inte är mycket att ha. Det är en Sony Ericsson k750i, som jag köpte av en kompis 2007. Strax därefter gick spaken på mobilen sönder, så jag kan varken bläddra neråt eller till höger och vänster. Det är otroligt jobbigt eftersom att jag t ex. måste läsa långa sms nerifrån och upp. Som om inte det var nog så är min täckning väldigt konstig... När jag t ex. är i storstaden (Göteborg) har jag ingen täckning alls. Det finns inte mycket jag kan göra med min mobil, men jag har inte heller pengar att köpa en ny för och att be mina föräldrar om en ny känns inte nödvändigt, då det finns mycket viktigare saker för de att köpa.
Hoppas någon i alla fall läser detta och kanske förstår hur jobbigt det är.
Kramar!
Min motivering är följande:
Alla som känner mig, vet att min mobil inte är mycket att ha. Det är en Sony Ericsson k750i, som jag köpte av en kompis 2007. Strax därefter gick spaken på mobilen sönder, så jag kan varken bläddra neråt eller till höger och vänster. Det är otroligt jobbigt eftersom att jag t ex. måste läsa långa sms nerifrån och upp. Som om inte det var nog så är min täckning väldigt konstig... När jag t ex. är i storstaden (Göteborg) har jag ingen täckning alls. Det finns inte mycket jag kan göra med min mobil, men jag har inte heller pengar att köpa en ny för och att be mina föräldrar om en ny känns inte nödvändigt, då det finns mycket viktigare saker för de att köpa.
Hoppas någon i alla fall läser detta och kanske förstår hur jobbigt det är.
Kramar!
Home.
I, as in i care for you
L, as in i always long for you
O, as in that one day you chanced my life
V, as in how much i appreciate your vicinity
E, as in how enthralled you make me
Y, as in how your fingers touch the Young in my tatto
O, as in you're the only one
U, as in the way you really understand me
"Home is wherever i'm with You"
Disney made me do it.
Tanken har slagit mej några gånger, så jag beslöt mej för at skriva ner den...
Jag, som många andra, är uppvuxen med Disney-filmer.
Och i varje Disneyfilm finns det kärlek inblandad, inte bara en liten förälskelse, utan äkta jävla kärlek.
Så är det konstigt att jag är en obotlig romantiker? Att jag strävar efter de vackraste sakerna som finns?
Jag har kollat på Skönheten och Odjuret och insett att insidan betyder enormt mycket.
Jag har kollat på Den lilla sjöjungfrun och insett att kärlek får dej att göra helt otroliga grejer.
Jag har kollat på Lejonkungen 2 och insett att förbjuden kärlek är stark och att man ska följa sitt hjärta.
Jag har kollat på Pocahontas och insett att ibland räcker inte bara kärlek till, men att den är storslagen ändå.
Pocahontas var väl inte min favorit som liten,
men nu är den det.
Deras kärlek är så fruktansvärt vacker men samtidigt så sorglig...
Jag är en dåre i kärlek,
kommer nog alltid att vara så.
En hopplös romantiker som älskar känslan av att vara nykär.
Jag, som många andra, är uppvuxen med Disney-filmer.
Och i varje Disneyfilm finns det kärlek inblandad, inte bara en liten förälskelse, utan äkta jävla kärlek.
Så är det konstigt att jag är en obotlig romantiker? Att jag strävar efter de vackraste sakerna som finns?
Jag har kollat på Skönheten och Odjuret och insett att insidan betyder enormt mycket.
Jag har kollat på Den lilla sjöjungfrun och insett att kärlek får dej att göra helt otroliga grejer.
Jag har kollat på Lejonkungen 2 och insett att förbjuden kärlek är stark och att man ska följa sitt hjärta.
Jag har kollat på Pocahontas och insett att ibland räcker inte bara kärlek till, men att den är storslagen ändå.
Pocahontas var väl inte min favorit som liten,
men nu är den det.
Deras kärlek är så fruktansvärt vacker men samtidigt så sorglig...
Jag är en dåre i kärlek,
kommer nog alltid att vara så.
En hopplös romantiker som älskar känslan av att vara nykär.
magical you
"Det röda ljuset sken så fint på hans ansikte, och på hans bara överkropp. Hans huvud låg en aning på sned och han tittade på mig. Mina fingrar lekte på hans kropp, innan handen tillslut la sig till rätta på sidan av hans hals. Tummen strök hans kind och jag böjde mig framåt. Du är så fin, viskade jag. Han log och strök bort luggen från mitt ansikte. Du är fin, svarade han med en viskning tillbaka. Jag lät min läppar nudda vi hans, och vi förenades i en mjuk och sagolik kyss. Han höll om mig hårdare, och jag undrade om han ville ha mig lika mycket som jag ville ha honom. Och om han var min, lika mycket som jag var hans..."
nobody, but You.
"Mina fingrar rörde försiktigt vid din arm. Jag formade ett osynligt hjärta och du såg på mig som ingen annan gjort. Låten vi älskade hördes svagt i bakrunden någonstans och jag forsatte att göra osynliga mönster på din arm. Varje sekund jag rörde dig kändes i min kropp och jag undrade hur något så trasigt forfarande kunde slå så hårt. Mitt hjärta slog i den stunden för dig och du log. Jag frågade om du kände något, och om du kände det starkt. Ditt svar var ja. Jag rörde vid din hand, när du stängde den och gömde min hand i din. Du höll om den varsamt men samtidigt så starkt. I min kropp avfyrades fyrverkerier och jag undrade hur något kunde vara så vackert. Jag vågade inte kyssa dig, rädslan över att all vår magi skulle försvinna hindrade mig. Du var som en vacker kärleksfilm. Ja de säger att det som händer i filmer inte existerar i våran värld, men hur skulle de förklara vad som hände mellan oss? Du var min räddning, min dröm och min fina, oförstörda, speciella och fantastiska vän. I 18 år, snart 19, hade du funnits och inte ens en sekund av de åren hade du känt såhär för någon annan än för mig. Jag funderade på om änglar verkligen finns, om du var mitt pris efter alla år av elände eller om du helt enkelt var för bra för att vara sann..."
mitt stjärnfall.
"Jag stirrade upp på stjärnorna. De var spridda som glitter på ett svart papper. Så vackert. Så magiskt. Jag låg på rygg och njöt av den ljuva sommarnatten. "Tänk att någon just nu, i den här stunden, ser på exakt samma stjärna som jag" sa jag och log för mej själv. Du låg bredvid men satte dej upp och tittade ner på mej. "Men jag är den enda i den här stunden som ser på dej" sa du och log. Jag satte mej också upp. Vi var så nära att jag kunde känna dina andetag mot mitt ansikte. "Jag ser stjärnor i dina ögon" viskade jag. "Du är vackrare än månen" viskade du tillbaka. Du flyttade närmare så att våra läppar nästan rörde varann. Jag blundade. "Kyss mej" sa jag och du kysste mej. När jag öppnade mina ögon var du inte där längre. Kvar var bara stjärnhalsbandet du gett mej, kvar från en annan tid. Jag undrade om du såg mej just nu, och om du var lika sagolik som jag mindes dej..."
Så ÄCKLIGT.
Killar som ligger runt är så jävla äckligt.
Aldrig mer i mitt liv säger jag bara.
Ni äcklar mej.
Jag vill få det klart och tydligen att jag INTE tänker gå till någon jävla äcklig klamydia-bank, eller ännu värre, en bank med bestående sjukdommar som aldrig går bort.
Alltså är ni glada eller?
Att ni bär på en sjukdom som aldrig försvinner?
Var det värt att knulla med alla äckel därute?
FYFAN VA NI ÄR ÄCKLIGA.
Ni kan gärna hoppa i säng med vem fan ni vill,
men med mej funkar det inte.
Var bara tvungen att skriva av mej,
blir så äcklad att jag ryser.
Min lilla pussy ska fan inte bli besmittad av massa jävla äckelheter!
Hehe...
Hejdå :D
Aldrig mer i mitt liv säger jag bara.
Ni äcklar mej.
Jag vill få det klart och tydligen att jag INTE tänker gå till någon jävla äcklig klamydia-bank, eller ännu värre, en bank med bestående sjukdommar som aldrig går bort.
Alltså är ni glada eller?
Att ni bär på en sjukdom som aldrig försvinner?
Var det värt att knulla med alla äckel därute?
FYFAN VA NI ÄR ÄCKLIGA.
Ni kan gärna hoppa i säng med vem fan ni vill,
men med mej funkar det inte.
Var bara tvungen att skriva av mej,
blir så äcklad att jag ryser.
Min lilla pussy ska fan inte bli besmittad av massa jävla äckelheter!
Hehe...
Hejdå :D
Fat girl is fat.
Efter att med fasa upptäckt att jag gått upp ytterligare 2 kg i lördags,
tänker jag på det nästan hela tiden.
Hur tjock jag är.
Och jag undrar hur någon kille ens kan tända på en sån stor kropp?
Alltså, jag är ju större än de flesta killar? Hur kan de tycka det ens är lite snyggt?
Ja, seriöst. Sånt här tänker jag på. Och jag menar absolut inte att någon ska ta åt sej!!!
Men jag är trött på brudar som säger att de har komplex över sina jävla kroppar, och ändå badar hejvilt vartsomhelst på sommaren & hoppar i säng med typ vem som helst. Jag kan inte göra det. Jag mår psykiskt dåligt, för att jag har RIKTIGA komplex över min kropp. Tog t ex. ungefär 5 månader för mej att duscha tillsammans med min pojkvän. Helt sjukt.
Men ja, min tankebanor fortsätter kring min äckliga kropp.
Kommer någon någonsin att tycka den är perfekt?
Kommer någon någonsin kunna se mej på en badstränd och säga att jag har en het kropp?
Kommer jag någonsin kunna använda vafan jag vill och det ser riktigt bra ut?
Kommer jag någonsin att trivas?
Nu har det gått för långt i alla fall.
Har startat en "viktblogg" på sidan om,
och det många inte vet är att jag är inne på min tredje dag av endast nyttiga saker och följer min diet stenhårt.
Om du är intresserad,
besök http://freedomwings.blogg.se/viktminskning
Vi hörs!
tänker jag på det nästan hela tiden.
Hur tjock jag är.
Och jag undrar hur någon kille ens kan tända på en sån stor kropp?
Alltså, jag är ju större än de flesta killar? Hur kan de tycka det ens är lite snyggt?
Ja, seriöst. Sånt här tänker jag på. Och jag menar absolut inte att någon ska ta åt sej!!!
Men jag är trött på brudar som säger att de har komplex över sina jävla kroppar, och ändå badar hejvilt vartsomhelst på sommaren & hoppar i säng med typ vem som helst. Jag kan inte göra det. Jag mår psykiskt dåligt, för att jag har RIKTIGA komplex över min kropp. Tog t ex. ungefär 5 månader för mej att duscha tillsammans med min pojkvän. Helt sjukt.
Men ja, min tankebanor fortsätter kring min äckliga kropp.
Kommer någon någonsin att tycka den är perfekt?
Kommer någon någonsin kunna se mej på en badstränd och säga att jag har en het kropp?
Kommer jag någonsin kunna använda vafan jag vill och det ser riktigt bra ut?
Kommer jag någonsin att trivas?
Nu har det gått för långt i alla fall.
Har startat en "viktblogg" på sidan om,
och det många inte vet är att jag är inne på min tredje dag av endast nyttiga saker och följer min diet stenhårt.
Om du är intresserad,
besök http://freedomwings.blogg.se/viktminskning
Vi hörs!
Vinterns sista snö.
Första gången jag såg dej, var en sen kväll i juli. Kvällssolen lös upp ditt ansikte, och jag tappade andan för en kort stund. Det kändes som om du var ett vackert ögonblick, och minsta lilla rörelse från mej skulle få dej att försvinna. Jag hade fel. Du var verklig. Och du var så vacker, med den gamla skjortan och den slitna gitarren i händerna. Jag minns att du skrattade med dina vänner, och jag vet att jag älskade dej från den stunden.
Andra gången vi sågs var den fjortonde augusti. Jag var berusad i ett hus hos någon jag knappt kände. Den svala nattbrisen utomhus lockade mer, och när jag steg ut på altanen så stod du där och såg upp mot stjärnorna. Du hörde hur mina fötter fick träplankorna under mej att knarra och vände dej om. "Hej", sa du med din fina röst. "Jag heter Sam". Det var som om små, små fjärilar flög omkring i hela kroppen på mej. Jag log. Du log.
Tredje gången vi sågs var redan nästa helg. Du satt i parken med dina vänner, du spelade så vackert på den där slitna gitarren. Håret var uppsatt i en slarvig svans, och en hårlock lekte oförskämt med ditt ansikte. Sedan sjöng du, med den finaste rösten i världen. Så fort du såg mej, log du med ditt sneda leende men fortsatte att sjunga och spela. Jag undrade om du var på riktigt. Hur kunde du vara på riktigt? Du var så perfekt.
Fjärde gången var i slutet på månaden. Du sa att du hade en överraskning, du sa att det bara var till mej. Vi träffades en kväll nere vid stranden. Jag såg en brasa, och jag såg dej sitta bredvid. Du reste dej upp och kramade om mej. Din parfym hade en svag doft av kanel. Ditt långa, mörka hår hade perfekta lockar som ramade in ditt ansikte, och dina ljusa ögon speglades av eldens lågor. Du tog mina händer i dina och kysste mej varsamt på läpparna. Det kändes som någon sköt fyrverkerier i hela min kropp! Jag visste då att jag skulle göra allt för dej. Allt.
Femte gången var i september. Den fjärde september. Du frågade om jag ville bli din. Ett "ja" har aldrig känts så rätt. Ett "ja" har aldrig känts så otillräckligt. Jag ville vara din förevigt, jag var säker. Den natten var vi med varandra för första gången. Du var så fin. Så underbar. Dina läppar lekte på min kropp och du sa att jag var vacker. Jag vet att jag låg vaken länge den natten, sent in på morgontimmarna. Bara såg på dej när du sov. Min perfekta, perfekta Sam.
Sjätte gången vi sågs, var en fredag i september. Du tog min hand, och vi gick genom stan. Jag var fulländad, jag log mot dej och jag log mot världen - ni båda log tillbaka mot mej. "Sam?" sa jag försiktigt. Du stannade upp och tittade frågande på mej. Jag granskade ditt ansikte, jag älskade allt. Till och med det lilla ärret du hade på underläppen. "Tack för att du finns" fortsatte jag och kysste din kind.
Sjunde gången kändes som en höstdag. Vi åt ute och blev mer berusande än vi tänkt. Jag var så stolt över att vara nära dej. Jag skulle hämta påfyll när en berusad äldre man ställde sej ivägen för mej. Han log och sa att jag var vacker och att jag borde följa med honom hem. Jag tackade vänligt nej, och han frågade om han i alla fall fick ge mej en kyss på handen. Han tog tag i min handled och kysste. Han tackade och ville ge mej en kram med. Jag hann egentligen inte reagera på vad som hände näst, men jag vet att du plötsligt stod mellan oss, och med ett kraftigt knytnävslag hade du fått ner den äldre mannen på marken. Du skrek "Nästa gång öppnar du inte ögonen". Det var då allt blev fel.
Åttonde gången var i början av oktober, jag ville överraska dej i din lägenhet. Dörren stod låst, men jag hade ändå en nyckel som du gett mej. Jag minns hur jag låste upp dörren och skulle skynda in, jag var ivrig. Jag vet att jag såg dina skor i dörren... De slita kängorna. Och din skinnjacka. "Sam?" frågade jag, men fick inget svar. I vardagsrummet var du inte, och din dörr till sovrummet stod på glänt. Där, på sängen låg du. Först trodde jag att du sov, men märkte snabbt att något var fel. Det låg en spruta på marken och jag såg ditt blålila armveck. Jag var inte dum. Jag ringde till ambulans så fort jag kunde, och stannde vid din sida tills de kom. Jag grät och har aldrig varit så rädd i mitt liv. Min vackra, trasiga Sam.
Nionde gången var på sjukhuset. Du hade tagit en överdos. Jag hade tio stycken röda rosor med mej, som jag försiktigt ställde på bordet bredvid sängen. Du såg så plågad ut där du låg i den vita sängen. "Du får aldrig skrämma mej så" viskade jag. Du stirrade ut igenom fönstret, det regnade. Något var fel med dej, det visste jag. Från den stunden såg jag att något var förändrat. "Sam?" sa jag varsamt. Som om ditt namn också var skadat. Du tittade på mej. "Jag älskar dej" sa jag. Då log du och slöt dina ögon. "Ta min hand", sa du och jag satte mej vid sängkanten och tog din hand. Du var mitt hjärta, och du mådde inte bra. Men jag frågade inte.
Tionde gången vi sågs, var när du kysste min panna och fick mej att vakna. Du var hemma från sjukhuset och jag slängde mej runt din hals. Jag hade stannat i din lägenhet för att vänta på dej. "Åh Sam... Fina, fina Sam. Inget får någonsin hända dej" sa jag medans jag andades in din doft. Jag var naiv, så fruktansvärt naiv. Men du var kärlek för mej. Du var allt. Du var mitt allt.
Elfte gången var nästan november, jag hade gett dej andrum som du bett om. Jag hade frågat hela veckan om du hade tid att ses, även om det bara skulle vara en kort stund, och plötsligt dög det en fredag. Jag kom så fort jag kunde. Du satt i din säng och stirrade ner när jag kom. Jag satte mej bara bredvid. Jag skulle precis dra undan håret från ditt ansikte, när du drog dej undan. "Min pappa dog... I cancern du vet... Det hände för bara en timme sedan..." fick du fram innan du begravde ditt ansikte i dina händer. Jag hörde hur du grät och jag höll om dej. Jag visste hur mycket du älskade honom, jag visste hur mycket han betydde för dej. Mitt hjärta kändes trasigt. "Sam, jag är så ledsen" fick jag bara fram.
Tolfte gången var i mitten av november. Vinterns första snö dalade ner. Jag var i din stad av ren tillfällighet, när jag såg dej sitta i parken med några av dina gamla vänner. Mitt hjärta började bulta snabbare, jag hade varit så orolig. Det var efter begravningen. Vi hade inte setts. Inte pratat. Ingenting. "Sam!" ropade jag, och du reagerade. Du kom fram till mej, gav mej en kyss på pannan och sa att jag var fin. Trots att du betedde dej konstigt, så älskade jag dej. Jag älskade dej så mycket!
Trettonde gången vi sågs var i början av december, du sa att du ville prata. Jag vill också prata. Du hade ringt mej sent om nätterna och pratat om osammanhängande saker, vissa dagar svarade du inte ens. Jag kom hem till dej, till din lilla lägenhet på andra våning, det var kväll och du stod och kollade på stjärnorna när jag steg in. "Jag kan inte vara tillsammans med dej. Inte längre... Jag är ledsen" sa du och vände dej om mot mej. Det kändes som om jag fått en kniv rakt i hjärtat, hela kroppen stelnade och jag kände mej plötsligt så fruktansvärt förstörd. "Prata med mej istället Sam. Jag lovar att ställa upp, jag struntar i att du håller på med..." mer hann jag inte få fram förrens du avbröt mej. Du tryckte upp mej mot väggen, och stod bara några centimeter ifrån mej. "Du kan inte älska det här" sa du innan du vände och gick mot ditt rum. Tårarna brände i ögonen när jag sprang efter. "Jag har älskat dej från första gången jag såg dej och tänker inte ge upp nu!" skrek jag. Tårarna forsade ner och jag har aldrig varit så förstörd i hela mitt liv.
Fjortonde gången vi sågs var vi en stor fest, i början på mars. Det var en stor fest vi båda var bjudna till. Mitt hjärta frös när jag såg dej. Min Sam. Världens vackraste Sam. Du log, och du skrattade. Du upptäckte mej och då vände jag bara och sprang. Jag klarade in av att se på dej. Tårarna brände och det kändes som om mitt trasiga hjärta gått sönder igen. Jag hörde någon bakom mej, och jag hoppades ändå att det skulle vara du. "Stanna" sa du. Din röst värmde hela min kropp. "Jag vet att jag är helt förstörd, du måste också förstå det." sa du, och jag vände mej om och såg på dej. Du såg så trasig ut, men du var vackrare än någonsin. Man såg vid dina kinder att du tappat vikt, och dina ögon hade inte samma glans. Ditt hår hade blivit längre. Ändå gick jag så nära jag kunde och såg in i dina ögon. Jag kysste dej, och du besvarade min kyss. Det var världens bästa kyss, jag önskade att ögonblicket aldrig skulle ta slut. Jag ville aldrig släppa dej. Inte igen.
Femtonde gången var i mitten av mars. Våren började komma, men det fanns fortfarade lite snö som väntade på att smälta bort och ge plats för vårens alla blommor. Jag knackade på din dörr, och du öppnade. Du var förvånad över att se mej, men sedan log du det där sneda, underbara leendet. Jag stod i dörröppningen och drog handen igenom ditt tjocka, lockiga hår. Du såg ut som något från mina drömmar, det hade du alltid gjort. Jag kom in, och vi spenderande en underbar natt tillsammans. Jag kände mej hel igen. Du ville nog vara med mej, trots allt. Jag såg in i dina ljusa ögon när jag låg på ditt bröst i sängen, och undrade vad det var du döljde för mej. Varför berättade du inget. Varför kunde du inte bara sagt sanningen... Min Sam. Det finaste i världen. Jag älskade dej så mycket att det gjorde ont i hela kroppen.
Sextonde gången var dagen då mitt liv tog slut. Det var den tjugofemte mars. Ungefär halv tolv var jag utanför din dörr. Vi skulle iväg till havet, nu när alla isarna smällt. Jag knackade på, och fick inget svar. Märkte att dörren var öppen och steg in. Jag tog av mej skorna ropade efter dej. Gick in i vardagsrummet och möttes av en hemsk syn. Det var en halvtom spritflaska på bordet, det låg ett askfat med gamla fimpar i, det var piller och vitt pulver lite varstans. På soffan såg du. Min Sam. Du såg fridfull ut och jag skyndade fram. "Sam? Sam!?" skrek jag och började skaka på dej. Du rörde dej inte. Jag ringde ambulans, för andra gången sorgligt nog, och berättade läget. Tårarna rann längs mina kinder, och det var som om jag redan visste, långt inne, att du aldrig skulle vakna igen. Jag kysste dina läppar, de var svala. Du var så fantastiskt fin. Jag tog tag i din hand och satte mej ner på golvet bredvid och bara grät. Jag försökte skrika bort min smärta och gråta ut mitt hjärta.
Jag stod vid klipporna, och kände den varma vårsolen mot ansiktet, och den friska och vilda vinden lekte med mitt hår. "Det är dags" var det någon som sa.
Din aska spred vi ut över havet. Det var vackert att se. Jag vet att du sa till mej, en gång innan vi somnade, att du aldrig ville ligga i en kista och låta din kropp förmultna. Du ville att din aska skulle spridas där dina närmaste visste att din själ ville vara. Jag vet hur mycket jag älskade dej just i det tillfället. Du var verkligen så speciell. Jag skulle alltid älska dej. Du var som en dröm. En vacker, sorglig dröm. Men förr eller senare måste man väl vakna, eller hur? Jag hoppades att vart du än var, att du inte var ensam. Du kanske träffat din pappa igen. Jag hoppades verkligen det. Den sista snön hade smält bort, precis som du. Min vackra Sam.
Andra gången vi sågs var den fjortonde augusti. Jag var berusad i ett hus hos någon jag knappt kände. Den svala nattbrisen utomhus lockade mer, och när jag steg ut på altanen så stod du där och såg upp mot stjärnorna. Du hörde hur mina fötter fick träplankorna under mej att knarra och vände dej om. "Hej", sa du med din fina röst. "Jag heter Sam". Det var som om små, små fjärilar flög omkring i hela kroppen på mej. Jag log. Du log.
Tredje gången vi sågs var redan nästa helg. Du satt i parken med dina vänner, du spelade så vackert på den där slitna gitarren. Håret var uppsatt i en slarvig svans, och en hårlock lekte oförskämt med ditt ansikte. Sedan sjöng du, med den finaste rösten i världen. Så fort du såg mej, log du med ditt sneda leende men fortsatte att sjunga och spela. Jag undrade om du var på riktigt. Hur kunde du vara på riktigt? Du var så perfekt.
Fjärde gången var i slutet på månaden. Du sa att du hade en överraskning, du sa att det bara var till mej. Vi träffades en kväll nere vid stranden. Jag såg en brasa, och jag såg dej sitta bredvid. Du reste dej upp och kramade om mej. Din parfym hade en svag doft av kanel. Ditt långa, mörka hår hade perfekta lockar som ramade in ditt ansikte, och dina ljusa ögon speglades av eldens lågor. Du tog mina händer i dina och kysste mej varsamt på läpparna. Det kändes som någon sköt fyrverkerier i hela min kropp! Jag visste då att jag skulle göra allt för dej. Allt.
Femte gången var i september. Den fjärde september. Du frågade om jag ville bli din. Ett "ja" har aldrig känts så rätt. Ett "ja" har aldrig känts så otillräckligt. Jag ville vara din förevigt, jag var säker. Den natten var vi med varandra för första gången. Du var så fin. Så underbar. Dina läppar lekte på min kropp och du sa att jag var vacker. Jag vet att jag låg vaken länge den natten, sent in på morgontimmarna. Bara såg på dej när du sov. Min perfekta, perfekta Sam.
Sjätte gången vi sågs, var en fredag i september. Du tog min hand, och vi gick genom stan. Jag var fulländad, jag log mot dej och jag log mot världen - ni båda log tillbaka mot mej. "Sam?" sa jag försiktigt. Du stannade upp och tittade frågande på mej. Jag granskade ditt ansikte, jag älskade allt. Till och med det lilla ärret du hade på underläppen. "Tack för att du finns" fortsatte jag och kysste din kind.
Sjunde gången kändes som en höstdag. Vi åt ute och blev mer berusande än vi tänkt. Jag var så stolt över att vara nära dej. Jag skulle hämta påfyll när en berusad äldre man ställde sej ivägen för mej. Han log och sa att jag var vacker och att jag borde följa med honom hem. Jag tackade vänligt nej, och han frågade om han i alla fall fick ge mej en kyss på handen. Han tog tag i min handled och kysste. Han tackade och ville ge mej en kram med. Jag hann egentligen inte reagera på vad som hände näst, men jag vet att du plötsligt stod mellan oss, och med ett kraftigt knytnävslag hade du fått ner den äldre mannen på marken. Du skrek "Nästa gång öppnar du inte ögonen". Det var då allt blev fel.
Åttonde gången var i början av oktober, jag ville överraska dej i din lägenhet. Dörren stod låst, men jag hade ändå en nyckel som du gett mej. Jag minns hur jag låste upp dörren och skulle skynda in, jag var ivrig. Jag vet att jag såg dina skor i dörren... De slita kängorna. Och din skinnjacka. "Sam?" frågade jag, men fick inget svar. I vardagsrummet var du inte, och din dörr till sovrummet stod på glänt. Där, på sängen låg du. Först trodde jag att du sov, men märkte snabbt att något var fel. Det låg en spruta på marken och jag såg ditt blålila armveck. Jag var inte dum. Jag ringde till ambulans så fort jag kunde, och stannde vid din sida tills de kom. Jag grät och har aldrig varit så rädd i mitt liv. Min vackra, trasiga Sam.
Nionde gången var på sjukhuset. Du hade tagit en överdos. Jag hade tio stycken röda rosor med mej, som jag försiktigt ställde på bordet bredvid sängen. Du såg så plågad ut där du låg i den vita sängen. "Du får aldrig skrämma mej så" viskade jag. Du stirrade ut igenom fönstret, det regnade. Något var fel med dej, det visste jag. Från den stunden såg jag att något var förändrat. "Sam?" sa jag varsamt. Som om ditt namn också var skadat. Du tittade på mej. "Jag älskar dej" sa jag. Då log du och slöt dina ögon. "Ta min hand", sa du och jag satte mej vid sängkanten och tog din hand. Du var mitt hjärta, och du mådde inte bra. Men jag frågade inte.
Tionde gången vi sågs, var när du kysste min panna och fick mej att vakna. Du var hemma från sjukhuset och jag slängde mej runt din hals. Jag hade stannat i din lägenhet för att vänta på dej. "Åh Sam... Fina, fina Sam. Inget får någonsin hända dej" sa jag medans jag andades in din doft. Jag var naiv, så fruktansvärt naiv. Men du var kärlek för mej. Du var allt. Du var mitt allt.
Elfte gången var nästan november, jag hade gett dej andrum som du bett om. Jag hade frågat hela veckan om du hade tid att ses, även om det bara skulle vara en kort stund, och plötsligt dög det en fredag. Jag kom så fort jag kunde. Du satt i din säng och stirrade ner när jag kom. Jag satte mej bara bredvid. Jag skulle precis dra undan håret från ditt ansikte, när du drog dej undan. "Min pappa dog... I cancern du vet... Det hände för bara en timme sedan..." fick du fram innan du begravde ditt ansikte i dina händer. Jag hörde hur du grät och jag höll om dej. Jag visste hur mycket du älskade honom, jag visste hur mycket han betydde för dej. Mitt hjärta kändes trasigt. "Sam, jag är så ledsen" fick jag bara fram.
Tolfte gången var i mitten av november. Vinterns första snö dalade ner. Jag var i din stad av ren tillfällighet, när jag såg dej sitta i parken med några av dina gamla vänner. Mitt hjärta började bulta snabbare, jag hade varit så orolig. Det var efter begravningen. Vi hade inte setts. Inte pratat. Ingenting. "Sam!" ropade jag, och du reagerade. Du kom fram till mej, gav mej en kyss på pannan och sa att jag var fin. Trots att du betedde dej konstigt, så älskade jag dej. Jag älskade dej så mycket!
Trettonde gången vi sågs var i början av december, du sa att du ville prata. Jag vill också prata. Du hade ringt mej sent om nätterna och pratat om osammanhängande saker, vissa dagar svarade du inte ens. Jag kom hem till dej, till din lilla lägenhet på andra våning, det var kväll och du stod och kollade på stjärnorna när jag steg in. "Jag kan inte vara tillsammans med dej. Inte längre... Jag är ledsen" sa du och vände dej om mot mej. Det kändes som om jag fått en kniv rakt i hjärtat, hela kroppen stelnade och jag kände mej plötsligt så fruktansvärt förstörd. "Prata med mej istället Sam. Jag lovar att ställa upp, jag struntar i att du håller på med..." mer hann jag inte få fram förrens du avbröt mej. Du tryckte upp mej mot väggen, och stod bara några centimeter ifrån mej. "Du kan inte älska det här" sa du innan du vände och gick mot ditt rum. Tårarna brände i ögonen när jag sprang efter. "Jag har älskat dej från första gången jag såg dej och tänker inte ge upp nu!" skrek jag. Tårarna forsade ner och jag har aldrig varit så förstörd i hela mitt liv.
Fjortonde gången vi sågs var vi en stor fest, i början på mars. Det var en stor fest vi båda var bjudna till. Mitt hjärta frös när jag såg dej. Min Sam. Världens vackraste Sam. Du log, och du skrattade. Du upptäckte mej och då vände jag bara och sprang. Jag klarade in av att se på dej. Tårarna brände och det kändes som om mitt trasiga hjärta gått sönder igen. Jag hörde någon bakom mej, och jag hoppades ändå att det skulle vara du. "Stanna" sa du. Din röst värmde hela min kropp. "Jag vet att jag är helt förstörd, du måste också förstå det." sa du, och jag vände mej om och såg på dej. Du såg så trasig ut, men du var vackrare än någonsin. Man såg vid dina kinder att du tappat vikt, och dina ögon hade inte samma glans. Ditt hår hade blivit längre. Ändå gick jag så nära jag kunde och såg in i dina ögon. Jag kysste dej, och du besvarade min kyss. Det var världens bästa kyss, jag önskade att ögonblicket aldrig skulle ta slut. Jag ville aldrig släppa dej. Inte igen.
Femtonde gången var i mitten av mars. Våren började komma, men det fanns fortfarade lite snö som väntade på att smälta bort och ge plats för vårens alla blommor. Jag knackade på din dörr, och du öppnade. Du var förvånad över att se mej, men sedan log du det där sneda, underbara leendet. Jag stod i dörröppningen och drog handen igenom ditt tjocka, lockiga hår. Du såg ut som något från mina drömmar, det hade du alltid gjort. Jag kom in, och vi spenderande en underbar natt tillsammans. Jag kände mej hel igen. Du ville nog vara med mej, trots allt. Jag såg in i dina ljusa ögon när jag låg på ditt bröst i sängen, och undrade vad det var du döljde för mej. Varför berättade du inget. Varför kunde du inte bara sagt sanningen... Min Sam. Det finaste i världen. Jag älskade dej så mycket att det gjorde ont i hela kroppen.
Sextonde gången var dagen då mitt liv tog slut. Det var den tjugofemte mars. Ungefär halv tolv var jag utanför din dörr. Vi skulle iväg till havet, nu när alla isarna smällt. Jag knackade på, och fick inget svar. Märkte att dörren var öppen och steg in. Jag tog av mej skorna ropade efter dej. Gick in i vardagsrummet och möttes av en hemsk syn. Det var en halvtom spritflaska på bordet, det låg ett askfat med gamla fimpar i, det var piller och vitt pulver lite varstans. På soffan såg du. Min Sam. Du såg fridfull ut och jag skyndade fram. "Sam? Sam!?" skrek jag och började skaka på dej. Du rörde dej inte. Jag ringde ambulans, för andra gången sorgligt nog, och berättade läget. Tårarna rann längs mina kinder, och det var som om jag redan visste, långt inne, att du aldrig skulle vakna igen. Jag kysste dina läppar, de var svala. Du var så fantastiskt fin. Jag tog tag i din hand och satte mej ner på golvet bredvid och bara grät. Jag försökte skrika bort min smärta och gråta ut mitt hjärta.
Jag stod vid klipporna, och kände den varma vårsolen mot ansiktet, och den friska och vilda vinden lekte med mitt hår. "Det är dags" var det någon som sa.
Din aska spred vi ut över havet. Det var vackert att se. Jag vet att du sa till mej, en gång innan vi somnade, att du aldrig ville ligga i en kista och låta din kropp förmultna. Du ville att din aska skulle spridas där dina närmaste visste att din själ ville vara. Jag vet hur mycket jag älskade dej just i det tillfället. Du var verkligen så speciell. Jag skulle alltid älska dej. Du var som en dröm. En vacker, sorglig dröm. Men förr eller senare måste man väl vakna, eller hur? Jag hoppades att vart du än var, att du inte var ensam. Du kanske träffat din pappa igen. Jag hoppades verkligen det. Den sista snön hade smält bort, precis som du. Min vackra Sam.
övervikt, mycket viktigt...
jag lider just nu av några kilos övervikt.
det är något jag mår väldigt dåligt över.
väldigt, väldigt, väldigt dåligt...
så jag tänkte att från och med nu,
just nu,
ska jag dels sluta röka (för att förbättra min hälsa),
och börja träna. Även tänka på vad jag slänger i mej, såklart.
Jag vet att jag är mullig.
Det vet jag. Innerst inne.
Har jävligt svårt att erkänna det för någon annan,
men jag är äcklad av min egen kropp och förstår inte hur någon annan kan tända på den överhuvudtaget.
Jag hatar att visa mej naken.
för ja, min kropp är äcklig.
Jag har aldrig varit "smal",
men jag vill så gärna vara det.
Jag vill så gärna trivas i min kropp,
i alla fall känna mej bekväm.
Jag kan t ex. inte ha på mej tajta jeans och ett linne.
Det ser bara patetiskt ut.
Jag tycker att det är vackert och kvinnligt med kurviga kroppar,
men samtidigt har jag börjat tycka det är fint med SMALA kroppar.
Alltså då menar jag SMALA.
Tycker att sånna kroppar bär upp kläder mycket bättre.
Ingen kan kolla mej i ögonen och ärligt talat säga "Nathalie, du behöver inte gå ner i vikt"
För det behöver jag! Jag behöver däremot ingen som ljuger för mej.
Dock har jag svårt att lyssna på folk som faktiskt väger mer än mej...
Men ni som är smala och fina, ni har inget att säga till om!
JAG ÄR FET OCH DET ÄR INTE NI! va glada över det förfan... Många skulle fan döda för att ha era kroppar.
This is how i want it to be..
Jag vill ha mycket smalare och slankare armar, gärna lite mer muskler.
Jag vill ha MYCKET fastare (och självklart MINDRE) mage, och lite synliga magmuskler.
Jag vill ha tränade, smala ben.
Jag vill tappa MINST 5 kg.
Har en isbit i munnen och inser att jag kommit rätt långt om jag bara kan byta ut allting mot typ... Vatten?
Vatten är faktiskt jävligt gott och uppfriskande, speciellt med isbitar i.
Haha wish me luck liksom...
Kommer säkert att vara ännu fetare till sommaren.
det är något jag mår väldigt dåligt över.
väldigt, väldigt, väldigt dåligt...
så jag tänkte att från och med nu,
just nu,
ska jag dels sluta röka (för att förbättra min hälsa),
och börja träna. Även tänka på vad jag slänger i mej, såklart.
Jag vet att jag är mullig.
Det vet jag. Innerst inne.
Har jävligt svårt att erkänna det för någon annan,
men jag är äcklad av min egen kropp och förstår inte hur någon annan kan tända på den överhuvudtaget.
Jag hatar att visa mej naken.
för ja, min kropp är äcklig.
Jag har aldrig varit "smal",
men jag vill så gärna vara det.
Jag vill så gärna trivas i min kropp,
i alla fall känna mej bekväm.
Jag kan t ex. inte ha på mej tajta jeans och ett linne.
Det ser bara patetiskt ut.
Jag tycker att det är vackert och kvinnligt med kurviga kroppar,
men samtidigt har jag börjat tycka det är fint med SMALA kroppar.
Alltså då menar jag SMALA.
Tycker att sånna kroppar bär upp kläder mycket bättre.
Ingen kan kolla mej i ögonen och ärligt talat säga "Nathalie, du behöver inte gå ner i vikt"
För det behöver jag! Jag behöver däremot ingen som ljuger för mej.
Dock har jag svårt att lyssna på folk som faktiskt väger mer än mej...
Men ni som är smala och fina, ni har inget att säga till om!
JAG ÄR FET OCH DET ÄR INTE NI! va glada över det förfan... Många skulle fan döda för att ha era kroppar.
This is how i want it to be..
Jag vill ha mycket smalare och slankare armar, gärna lite mer muskler.
Jag vill ha MYCKET fastare (och självklart MINDRE) mage, och lite synliga magmuskler.
Jag vill ha tränade, smala ben.
Jag vill tappa MINST 5 kg.
Har en isbit i munnen och inser att jag kommit rätt långt om jag bara kan byta ut allting mot typ... Vatten?
Vatten är faktiskt jävligt gott och uppfriskande, speciellt med isbitar i.
Haha wish me luck liksom...
Kommer säkert att vara ännu fetare till sommaren.
Boots!
Åh va fina va?
Tror jag dör lite.
Vill veeeerkligen ha.
Bigger laches ;)
Detta beställde jag nyss från Tradera,
får hoppas att det är bra grejer!
Använder ju inte lösögonfransar egentligen, har endast gjort det två gånger i mitt liv,
men dessa kan vara bra att ha liksom :) värt att testa!
Om någon sedan är sugen,
så är jag nog beredd på att sälja ett par eller två.
bara säga till!
får hoppas att det är bra grejer!
Använder ju inte lösögonfransar egentligen, har endast gjort det två gånger i mitt liv,
men dessa kan vara bra att ha liksom :) värt att testa!
Om någon sedan är sugen,
så är jag nog beredd på att sälja ett par eller två.
bara säga till!
VIKTIGT!
Denna veckan, som börjar imorgon, ska jag lotta ut en gratis klippning/färgning/styling! :D
Perfekt för er som inte har mycket pengar, men ändå är jävligt sugna på att fixa till håret.
Jag kommer att göra exakt det DU vill - utan något för det.
Passa på säger jag bara.
Sista dagen att lämna intresseanmälan är på onsdag förmiddag.
Antingen kommenterar ni detta inlägget, varför just DU ska få det, eller så hittar ni mej på FB och BDB (privata meddelanden).
Good luck!
