freedomwings

Tanken har slagit mej några gånger, så jag beslöt mej för at skriva ner den...

Jag, som många andra, är uppvuxen med Disney-filmer.
Och i varje Disneyfilm finns det kärlek inblandad, inte bara en liten förälskelse, utan äkta jävla kärlek.
Så är det konstigt att jag är en obotlig romantiker? Att jag strävar efter de vackraste sakerna som finns?

Jag har kollat på Skönheten och Odjuret och insett att insidan betyder enormt mycket.

Jag har kollat på Den lilla sjöjungfrun och insett att kärlek får dej att göra helt otroliga grejer.

Jag har kollat på Lejonkungen 2 och insett att förbjuden kärlek är stark och att man ska följa sitt hjärta.

Jag har kollat på Pocahontas och insett att ibland räcker inte bara kärlek till, men att den är storslagen ändå.



Pocahontas var väl inte min favorit som liten,
men nu är den det.
Deras kärlek är så fruktansvärt vacker men samtidigt så sorglig...


Jag är en dåre i kärlek,
kommer nog alltid att vara så.
En hopplös romantiker som älskar känslan av att vara nykär.