freedomwings

Ibland undrar jag, precis som alla andra, om det är något fel på mej.

Jag är en väldigt känslig och känslosam människa, det är fakta. Något annat påstående är felaktigt och bör ej lyssnas på.
Jag berörs av mycket här i världen, jag gråter så fort ett djur dör, jag gråter när jag kollar på film / serie , jag gråter när jag jag mår piss och jag gråter när jag ska ta farväl av mina föräldrar. Det är rätt vanligt hos oss tjejer, men i alla fall...

Jag har märkt att väldigt många människor är svaga och beroende av andra.
Antingen är det en vän eller så är det en partner. Man lixom bildar sitt eget liv kring deras... För mej säger det sej självt att det är en dum idé, right? Man måste alltid ha en back-up plan, för inget vara för evigt.
Sedan går de och deppar SKIT-länge... Visst, det är fan inte kul när man lagt ner sitt hjärta i det, men vafan tror ni inte JAG har varit med om det?
Jag ville därför klargöra för er att jag inte är kall / okänslig.
Jag är som sagt en väldigt känslig liten tjej men däremot jävligt stark.
Lika mycket som jag vill ha folk kring mej, kan jag klara mej jävligt bra utan.
Jag har insett i mina nästan 18-år att folk kommer och går, livet rullar vidare och antingen kan man acceptera fakta eller stå kvar på samma jävla trista och deprimerade plats (som inte gör saker bättre för 5 öre) och HOPPAS att allt blir som förr.

Visst, det är inte lätt. Verkligen inte.
Men jag har i alla fall lyckats ta mej över den där gränsen där "allt är svårt och förjävligt".
När man väl gjort det kan man antagligen bli ett känslokallt svin resten av livet, för att man är så rädd för att bli sårad igen, eller så kan man göra som mej - lära sej av varje misstag och inte hänga upp sej på samma jävla sak hur länge som helst.



Ville bara få det sagt.